Iamfaboulus

Jag vet inte vad det ska bli av det här inlägget. Det är inte så många som läser den här bloggen så egenltigen spelar det inte så stor roll vad jag skriver. Ingen i min familj känner till den tex. Har nog aldrig berättat om den för nån...
Vad har jag den till? Inget viktigt iaf. kanske blir det något viktigt nu?

Jag har varit feg idag. Jag har sprungit åt andra hållet för att jag inte klarat av att stå rakryggad. För att jag har fått för mig att folk ska titta på mig och tänka hemska tankar om jag visar mig. Ful, Fet, äcklig, tragisk.
Tisseltassel. Det känns som att jag måste hålla uppe någon fasad om att jag mår bra nu. Vem fan vill lyssna på mig?
Inte ens min mamma vill det längre. Hon låtsas att jag är frisk. Hon skäller, suckar, kräver. Jag klarar det inte,  och det vet hon, men hon låtsas som om allt är som det ska. FAN. Jag vill inte behöva säga till henne. Så jag är tyst. Svarar kort, orkar inte ta nån diskussion. Egentligen vill jag bara att hon ska se MIG som jag är, krama mig och säga att allt ska bli bra.
Vill hon inte det? Tycker hon att jag är jobbig? Pinsam? För mycket?

Jag vill inte vara nån sån som bubblar om ytligheter med min mamma samtidigt som jag håller på att ätas upp inifrån.
 Jag vill inte det. Jag vill inte vara en främling. Frågan är bara om nån skulle orka ta sig an mig... för det finns endel att ta sig an.

Jag skulle bara vilja ha någon som går fram till mig och tvingar mig att släppa min jävla fasad. Fasaden som alltid frågar hur andra mår, som lyssnar på andra, som ler och är trevlig, som låtsas. Jag bryr mig jävligt mkt om mina vänner och jag vill lyssna, och veta hur de mår. Men jag vill kunna berätta själv också... Jag vill kunna vara liten, korkad, ego, naiv och barnslig ibland. Jag vill veta att det finns folk som skulle stå kvar ändå. Men jag vågar inte testa.


Så jävla feg är jag. Helt ärligt. Det är inget tyckasyndomsnack.
Eller vafan, det är klart det är det. Men det stämmer. Jag stannar i en safety-zone som kommer döda mig med tiden. helt ärligt. Hur länge kommer det funka?


Varför klarar inte jag av det där som funkar automatiskt för andra? Varför är det så jävla svårt för mig?
Jag har fått höra under hela min uppväxt hur smart och lättlärd och intelligent jag är. Jag får mvg på uppsatser och får höra att jag är duktig på både det ena och det andra. Men en så enkel sak, det går inte. Det styr hela mitt liv. Och jag är så jävla trött på det så det är sinnessjukt.
Jag känner mig sinnessjuk.

Så funderar jag på vad en utomstående skulle tänka efter att ha läst vad jag nyss skrivit.
"En vilsen tonåring, en sån period har alla andra också".
Dels vet jag att det inte är sant. Dels hoppas jag att det är så. inte att alla andra ska gå igenom det jag gör men att det ska vara något som hör till tonåren och att jag kommer lämna det med tiden. För annars.... hur fan ska det gå?



Jag är inte alltid såhär tragisk i mitt tänkande. Men nu har det varit förjävligt några dagar och då finns det endel att släppa ut... Man kommer till en punkt då man inte orkar. Man blir förbannad och frustrerad.

jag vill bara vara glad. Jag behöver inte vara lycklig 24/7 men jag vill kunna känna genuint att livet funkar och att det är uthärdligt... Just nu känner jag bara så när jag låtsas att jag inte har problem.
jag måste sluta låtsas.



Tänker tillbaka på dagen och minns ett fint ögonblick!
Lyssna på det här :

http://www.youtube.com/watch?v=HJCwJJbkDV8

Christoffer Hiding - All my life.

Det där är vackert!
Christoffer, gift dig med mig och ta hand om mig, okej?




Jag har en solglimt framför mig nu iallafall. Om det blir som vi vill så åker jag och min sötsöta vän Carro (<3) till RHODOS 24/8. Jag ska andas för den veckan den här sommaren. Det kommer bli unde