Shame on me
Usch jag har dåligt samvete... och jag hatar att ha dåligt samvete.
Jag är irriterad, jag stör mig, jag pikar, jag snäser, jag är allmänt otrevligt och hittar en miljon fel på en person som jag verkligen inte borde göra annat än älska.
Jag tänker inte säga vem det är och det är väl ingen dödssynd jag håller på med direkt men jag gillar det inte:p
Jag känner mig elak, otacksam, okänslig, DUM. Och jag är verkligen emot sånt, jag försöker alltid göra mitt bästa för att vara trevlig och ha överseende med petitesser, men i det här fallet så GÅR det inte. Jag får en millimeter kort stubin, jag tänder direkt och stör mig på minsta lilla. Gester. Fraser. Umärkbar irritation, inga pikar, uttal. Kroppsspråk.
Vad gör man åt sånt? För jag inser ju att det inte är personen ifråga det är fel på utan mig som måste lära mig att ha överseende och lägga av att fjanta mig.
Grejen är också att när det gäller människor som faktiskt förtjänar att sägas till, då är jag tyst. Då säger jag ingenting, ingenting. Men det här. Å mitt hjärta brister, stackars stackars utsatta :p
jag måste sluta. NU.
jag älskar ju personen ifråga, h*n är en av de absolut närmaste... och h*n förtjänar det verkligen inte, allra oftast.
Men ja. Jag har nån slags bakomliggande ilska gentemot personen ifråga som iof är befogad sen länge men då borde jag ju ta upp det verkliga problemet istället...
Just nu är jag ganska så irriterad på MIG SJÄLV också :p
Jag är irriterad, jag stör mig, jag pikar, jag snäser, jag är allmänt otrevligt och hittar en miljon fel på en person som jag verkligen inte borde göra annat än älska.
Jag tänker inte säga vem det är och det är väl ingen dödssynd jag håller på med direkt men jag gillar det inte:p
Jag känner mig elak, otacksam, okänslig, DUM. Och jag är verkligen emot sånt, jag försöker alltid göra mitt bästa för att vara trevlig och ha överseende med petitesser, men i det här fallet så GÅR det inte. Jag får en millimeter kort stubin, jag tänder direkt och stör mig på minsta lilla. Gester. Fraser. Umärkbar irritation, inga pikar, uttal. Kroppsspråk.
Vad gör man åt sånt? För jag inser ju att det inte är personen ifråga det är fel på utan mig som måste lära mig att ha överseende och lägga av att fjanta mig.
Grejen är också att när det gäller människor som faktiskt förtjänar att sägas till, då är jag tyst. Då säger jag ingenting, ingenting. Men det här. Å mitt hjärta brister, stackars stackars utsatta :p
jag måste sluta. NU.
jag älskar ju personen ifråga, h*n är en av de absolut närmaste... och h*n förtjänar det verkligen inte, allra oftast.
Men ja. Jag har nån slags bakomliggande ilska gentemot personen ifråga som iof är befogad sen länge men då borde jag ju ta upp det verkliga problemet istället...
Just nu är jag ganska så irriterad på MIG SJÄLV också :p
Kommentarer
Trackback
