Iamfaboulus

Måndagen den 5e maj 2008 har varit en dag fylld med blandade känslor.
Inget dramatiskt har hänt, inget hemskt, inget fantastiskt.
Ändå måste jag säga att den varit ganska...svår.

Jag vill inte vara för privat på internet, herregud jag har precis lärt mig att vara lite privat med mina närmaste.
Men dagen började med min så vanliga kamp som i bra perioder viftas bort och glöms efter en joggingrunda, och som i mina dåliga perioder tar över hela dagen. Och dagen efter. Och 5 dagar efter det. Jag förstör ju mitt eget liv?!
Vafan liksom.
Jag hade i princip bestämt mig för att "släppa" idag (helt omöjligt för ovetandes att fatta vad jag menar, men det är gasnka bra) och planerade för det.
Åkte till stallet på kvällen och berättade för mamma vad jag planerade. Och hon satte en käpp i mitt hjul.
Planen funkade inte.
Och jag fick panik.

Ni förstår, jag är kontrollfreak ändå in i benmärgen. Blir det inte som jag tänkt mig med det specifika som förstört mitt liv de senaste åren så får jag PANIK, hyperventilerar och kan inte tänka framåt.
Normalt sett kan jag tackla de flesta situationer men när det gäller detta måste jag ha KOLL.
Nu gick inte det. Och mor gav sig inte. Och jag blev jävligt förbannad, tvingade henne att åka hem och tänkte både det ena och det andra om henne i mitt huvud.

Och det gick över.
Och det var så jävla skönt. (vem har bestämt att man inte kan börja alla meningar med och? )

Såå skönt att känna att det som behövdes var att leva genom paniken, att inte trycka undan den och döva den utan härda ut den, för då bleknar den tillslut. Så skönt att känna att jag klarade av det.
Och nu styrde jag dagen i en helt annan riktning. En bra riktning.
Jag gick en promenad med Rosie och Julia och Flugan, Jag och Rosie (nåja, Rosie betade) tittade på när Julia och Flugan hoppade lite stockar på prärien.
Jag bara andades, och kände "jag klarar det här".
Och det gjorde jag :)
Jag är grym!


Så det så.